Agilitybiten

Jag har fördjupat mig lite i ämnet avundsjuka efter Gnagarsyskonens succé i Linköping igår. Fick nämligen en del kommentarer som jag liksom inte greppade förrän långt efteråt. Det handlade om att jag skulle vara avundsjuk på Liras hoppcert helt enkelt (för att Rasken var på nästa placering)!? 

Ingen av dem som uttalade dessa kommentarer var uppfödare.  För en sak kan jag berätta, att när man säljer små studsbollar är man förbannat glad för att valpköparna behåller dem och ger dem ett bra liv. När de dessutom meriterar dem är lyckan gjord! Resultatlistan i hoppklassen gladde mig faktiskt till den grad att tävlingsledaren tog ned den från väggen och sa att jag fick ta med den hem (det var när jag stod och fotade alstret). 

Hursom, funderade jag lite efter detta på vad avundsjuka egentligen är? Enligt NE är definitionen: 

känsla av att inte vara delaktig av någon annans förmån, ibland blandad med missunsamhet. 

Intressant, tycker jag! Som uppfödare känner man sig alltid delaktig, antagligen är det därför det känns så främmande att känna avundsjuka?

Jag kan heller inte frambringa den minsta känsla av avundsjuka, normalt sett, gentemot mina träningskompisars prestationer. Har funderat på vad det beror på. Jag vet att det inte beror på att jag är en väldigt bra människa eller så. Antagligen beror det just på det som står i definitionen. Jag känner mig delaktig och kan dela glädjen helt enkelt.

När jag tänker efter är nog de enda personer jag missunnar något dem jag inte tycker om. Och det är inte många. Särskilt inte i largeklassen på agilitytävlingar. Tänkte på det när jag kom hem igår. Fan vilket bra folk det är, generellt!

Detta kanske var en av de flummigaste bloggarna någonsin och kanske kommer ingen att ha lust att kommentera eller diskutera saken heller. Men, jag tyckte i varje fall det var intressant!

God natt!

/Mija

Hemsida: Agilitybiten

Meddelanden (8)

Känslan efter gårdagens tävling var ändå, faktiskt, att vi är bra och har jävligt kul.  Om det inte gick fram i gårdagens blogg.  

Råttan var helt underbar, man kunde bara önska att hon hoppade bättre. Rasken var också helt underbar, man kunde bara önska att tunnlar inte låste honom fullständigt.

Det var helt enkelt så JÄVLA kul att köra agility! Agility är så grymt roligt. Om ni missat det.

Bestämde mig för att ta tag i det där med hans "obrytbarhet" från tunnlar. Har såklart tränat det förr men jag har aldrig riktigt tagit det på allvar. Därför var det nog bra att det sved igår. Det var liksom inte bara disken som sved utan mest det faktum att jag nästan visste att det inte skulle gå. Jag inbillade mig naturligtvis att det skulle gå men rent logiskt visste jag ju att det som går dåligt på träning nog gör det på tävling också.

Har jobbat nästan hela dagen idag men tog mig iväg en snabbis på HU-träningstiden i ridhuset. Byggde upp starten från igår och... han gick i fällan första gången, fick ingen belöning och sedan gick det finemang. En sak slog mig - jag ska försöka förklara skillnaden mellan att se något och att ta det för honom.

När jag började jobba på detta försökte jag belöna "inarmen" liksom. Vilket uppenbart är en dålig idé då han inte vill ha en snörboll... han vill ta tunneln.

Sedan har jag försökt "nöta" det hela helt enkelt. Om du "lyssnar" får du en annan tunnelöppning.

Det jag kom på idag var att jag naturligtvis ska försöka förklara skillnaden mellan att se en tunnelingång och att ta den för honom. När man ska ta den är det si och när man inte ska det är det så... I olika situationer.  As simple as that!

/Mija

Hemsida: Agilitybiten

Meddelanden (0)

Först och främst, stort grattis Petra och Lira till agilitychampionat och hoppcert nr 2 idag!

Detta på en grymt trevlig tävling i Linköping där jag bara trivdes som fisken i vattnet. Kanske var det bara det uppdämda behovet men jag tyckte nog det var väldigt god stämning på läktaren och runtomkring.

Det enda lopp som verkligen räknades för mig (Raskens agilitylopp) gick åt helvete.  Det var en märklig historia där jag först startade bara för att precis i startögonblicket märka att hopp två var "desformerat" på ett livsfarligt sätt.  Fick hjärtat i halsgropen, men det gick bra. Men det tog ett tag innan domarn var med på noterna. Jag startade om direkt. Med facit i handen borde jag väntat för jag lyckades inte samla mig. Disken kom såklart som ett brev på posten MEN jag tror vi hade diskat oss där ändå, en sådan där "brytning från tunneln" som vi har så jävla svårt för. Bara att träna mer, oftare och hårdare.

Givetvis blev jag vansinnigt besviken på att jag inte ens kom till något klätterhinder, så som vi laddat för detta!

Annars var det en helt ok dag med sköna lopp, samtliga dock lite "stolpe ut". Råttan fick en rivning per lopp. Men hon var ljuvlig (hör och häpna) att köra.  Ag-rivningen får hon ta på sig. I hoppklassen var jag felplacerad och ställde till det.

Rasken kom trea i hoppklassen där Lira tog cert på en andra plats.  (Även på sjätte plats var det faktiskt en Kelpie. ) Jag är fullt medveten om förarens/tränarens stora roll för agilityhunden men jag kan inte låta bli att vara lite stolt över att ha fött upp två Kelpiesar som spöar BCs på tid!

Raskens hopplopp var ok men med ett jättetapp på ett ställe när han till och med stod still. Det räckte dock långt ändå och summa sumarum är jag jävligt nöjd med mig själv och mina hundar även om jag gärna skulle vilja ha ut liiiiiiiite mer resultat.

De där tunnelbrytningarna får jag och Rasken dock jobba med.

/Mija

Hemsida: Agilitybiten

Meddelanden (2)

Genrepade kontaktfält ikväll. Och på plussidan kan sägas att han faktiskt inte var så himla långsam längre. Fartträningen har gett resultat. På minussidan struntade han i att stanna ett par gånger och framförallt väntar han inte på släppkommando.

Känns inte helt bra inför imorgon men det ju egentligen bara att köra och... inte utvärdera förrän efter loppet. Ska väl till och med jag klara.

Men gud så jag längtar till våren. Jag vill ha klätterhindren tillgängliga...

/Mija

Hemsida: Agilitybiten

Meddelanden (1)

Spelar det någon roll hur man "delar upp" kedjorna vid inlärning? Jag tänker närmast på att jag håller på och träna Rasken att ta "sista steget" ner till kontaktfältsposition och gör detta genom att ställa honom något steg upp på en bräda.

Kan detta på något sätt förstärka att han stannar för tidigt?

Jag är helt säker på att det inte är detta som har skapat problemet för jag började träna mycket så här efter det att problemet uppstått. Men jag funderar på vilka risker det innebär liksom.

Och en annan grej; man ska ju inte förstärka ett felaktigt beteende genom ett nytt kommando. Kan det innebära problem att "döpa" en del av ett kontaktfältshinder? (Typ "ner".) Jag måste ju ha någon typ av "frisignal" efter att jag ställt honom där...

Som vanligt är jag osäker på om ni har en chans att förstå vad jag menar.

/Mija

Hemsida: Agilitybiten

Meddelanden (13)

Jag har aldrig varit nervös inför eller på tävlingar. Förrän Rasken. Skillnaden mellan hans lägsta och högsta nivå (i mitt huvud i varje fall) är helt enkelt för stor för att jag ska må riktigt bra.

Har varit jävligt nervös inför marsmånads agilitytävlingar länge. Rädslan ligger inte bara i att misslyckas utan faktiskt ännu mer i att jag är rädd att falla för frestelsen att ge upp det jag långsiktigt vill ha mest av allt för det jag vill ha just nu (SM-pinnar...)

Så efter mycket om och men och funderande har jag kommit fram till följande inför helgens tävling i Linköping:

• Jag ska likt en diva sköta mitt jobb och hoppas att Rasken sköter sitt.
• Om jag blir nervös ska jag försöka känna efter hur det är.
• Jag vet att vi har för långsamma kontaktfält. Men jag ska inte bry mig i det på tävlingen utan se det som en utvärdering.

Rasken går som vanligt bra på träning. På senaste har jag utmanat honom vad gäller oxrar för att förstå vad problemet är - och då verkar det plötsligt inte finnas några problem. Han hoppar kanonbra!

Råttan och Kasta gick för övrigt också jättebra i lördags! Råttan och jag har börjat köra med bakåtkedjning och externbelöning även i agilityn och hon greppar konceptet! Kasta fick köra medium för att hon har så stora tuttar för att hon matar Yatzis valpar... Hon ska alltså inte tävla i Linköping. Men hon nollade på första försöket i lördags! Snyggt efter ett längre uppehåll. Taggad var hon.

Dessutom har jag anmält Rasken till appell-sök i början av april. Vet inte hur klokt det är egentligen. Men jag vet att vi måste ut någon gång och eftersom jag inte är beredd att ge upp vad jag vill i slutändan för att få en tillfällig framgång så är det inte alls säkert att det funkar. Jag tänker fortsätta träna som vi gör och så får tävlingen gå som det går. Ska försöka blanda in lite "tävlingsmässighet" i träningen dock, men jag kommer inte att vara "klar" och jag behöver tur med vädret för att kunna träna det vi skulle behöva överhuvudtaget.

Nog med blaj, det som tillslut gjorde att jag beslutade åka till Linköping och anmäla appellklass var kort och gott att det verkade kul.

/Mija, som ska försöka hinna med ett pass kontaktfältsposition-på-bräda innan jag sticker in till jobbet.

Hemsida: Agilitybiten

Meddelanden (3)