Agilitybiten

Har haft en riktig hundhelg. Fredagkväll tränade Kelpiesarna och jag en hoppbana av Kenth Svartberg ihop med Nina, Helene och Håkan. Lördagen var det kurs för Fanny Gott. Lördagkväll var det, kanske lite för mycket, öl. Idag var det lydnadstävling i Viksberg igen. En kanonhelg med andra ord!

Träningen i fredagskväll fokuserade mycket (för oss alla tror jag) på sekvensen från slalom till målgång. Det är ju dels ett beslut om väg på 14 (2-1 till vänster) som blev lite självklarare i ridhus än på matta. Men den vägen är verkligen ingen lätt match! Och flera av våra hundar läste vår broms som ett bakombyte och flickade. Även när man inte har det problemet är det där en svår sväng. När ska man dra liksom? För min del blev det största problemet att jag ideligen sprang in i däcket. Varpå jag allvarligt övervägde om jag håller på att bli för gammal för detta...

Lördagen hos Fanny var alldeles, alldeles, underbar!  Och, faktiskt, lite av en självförtroende kick! Tro det eller ej...  Även om jag blir tokig på mig själv när jag missar saker på grund av "slarv" (dock ej medvetet) på banvandringen så utförde vi saker rätt bra, jag och Rasken.  

Kursen hade fyra huvudsakliga teman; torrhandling, olika typer av handlingsmanövrar, BCBL och olika typer av starter. Allt väldigt individuellt anpassat. Det jag fick defenitiv bakläxa på var vårt cirkelarbete. Fy fan va kasst det var.  Blev i varje fall väldigt insprerad av Fannys snack om torrhandling och hur det ska få ett överföringsvärde genom att man lär hunden skilja på saker och ting och genom att man sätter ihop saker till något mer "banlikt". Kul!  Ska verkligen se till att träna mer cirklar så att jag får till detta! (Var grymt imponerad av Fanny imorse, när jag och Thomas ragglade ned till frukost hade Fanny redan varit ute och cirkeltränat... ) 

En annan sak jag verkligen fick med mig från kursen var att jag ska göra kontrasten större mellan min axeleration och deceleration. Och så fick jag mycket tips om hur jag ska tänka kring ax/broms. Egentligen fattar jag kanske det men på något sätt är jag tjockskallig, och har svårt att få in det hela. 

Ytterligare en tanke jag tar med mig hem är att Fanny verkar se det som självklart att man ska kunna lita på hunden tillräckligt för att bara tänka handling. Jag är ganska långt därifrån när jag tävlar, närmre när jag tränar. Och inte går tävlingarna bättre än träningarna...

Lydnadstävlingen idag gick kasst. Antagligen har jag tänkt fel när jag förberett oss. Eftersom vi tävlade förra veckan också har jag försökt "belöna upp" saker. Idag var Råttan stressad vilket bl a resulterade i ett kasst fritt följ, en ångestfylld dumruta och en tjuvstart ur rutan.  Och en sista plats på tävlingen...  Summa sumarum är jag ändå ganska nöjd med min hund som trots allt gjorde ett bra jobb. 

Idag har jag faktiskt för första gången (efter femton års tävlande) framfört ett klagomål mot en domare. Två veckor i rad har jag tyckt att Råttan gör en bra fjärr och blivit neddömd (5 idag!) med kommentaren; "flyttar fram och tillbaka". Konfronterade domeren. Hans svar: "Hon flyttar fram och då SÄGER du back, alltså flyttar hon fram och tillbaka." Jag: - Tittar du inte på hunden. Han vacklar med blicken... Usch så arg jag blev!  Hemskt att känna att man är så orättvist bedömd. Jag övervägde möjligheten att mina "backsitt/ligg" kommandon kunde förvillat honom men jag trodde att det skulle varit omedvetet, mänskliga faktorn liksom. Gah.

Bara att bita ihop (hårt) och komma igen.

/Mija

I veckan har Råttan och jag ägnat oss åt lydnadsträning. Detaljer mån-ons här hemma och sedan hela programmet, med belöning på valda ställen, med Helene och Daisy i ridhuset igår kväll. Tyvärr kändes det inte helt bra, hennes attityd var inte helt rätt och vi hade problem med många sättanden (?!) och konskick.  Måste försöka hinna få till det innan söndag. Gah. Dessutom har vi SAMMA tävlingsledare och domare på söndag som förra veckan... Lite för mycket repris för min smak med tanke på att vi blev rätt ned-dömda (tycker lilla jag helt opartiskt ) men framförallt stod tävlingsledaren mitt i dumrutan vilket Råttan inte ens klarade bra med Helene som tävlingsledare igår!

Rasken har fått en något mer varierad träning med ringträning (!)  tisdagkväll. Något som jag tyckte var helt vidrigt och Rasken uppskattade en aning mer. Tyvärr är väl slutsatsen att vi borde öva det oftare. Gah. Anledningen till att Rasken ändå uppskattade tillställningen var såklart att det fanns snygga tjejer där. En vara han fick mer av på onsdagkväll då vi tränade agility med Mari och taxflickorna. Jag och Rasken var duktiga och fokuserade på hinderträning (oxer och långhopp).  Vi måste verkligen lägga massor mer jobb på hinderträning.

Igår körde vi ääääääääääntligen sök.  Det var verkligen så himlans kul!  Och bra gick det för allihop också. Jag körde en "ny" variant av Canis-sökets systeminlärning där figgarna bara vände sig om (ryggen mot först) för att locka till sig hunden. OCH DET FUNKADE!

Annakarin lyckades lura oss att fika efteråt (starkt jobbat) och det var intressant att höra Helenes funderingar om markeringar. En sak jag vet att vi diskuterat förut och som jag tycker Helene har en poäng i är att man helst skulle vilja träna markering med fastrulle hela tiden och se till att "förklara" för hunden när det är önskvärt att ta den (rullen) snarare än att försöka undvika blindmarkering genom lösrulle. Några teorier på området?

Alldeles strax åker vi iväg till ridhuset för banträning med världens bästa träningskompisar.  Imorgon missar jag tyvärr klubbens banträning för jag ska drillas i handling av Fanny.

/Mija

Det bidde ingen träning i grottan idag och jag tänkte då som så att det är bäst att försöka se möjligheterna utomhus... Bestämde mig för en promenad till SoSu för att kolla in balansbommen som bägge djuren behöver nöta och sedan till Sthlms Avd för lite lydnad. Det visade sig att SoSus stugfogde inte är lika bra som vår Donald, man fick pulsa över appellplanen och balansbommen var begravd i snö (vår balansbom står i ridhuset så den var heller inte aktuell). Precis när jag tänkte ta ett kort på eländet och bege mig därifrån bestämde sig bus-Råttan för att visa mig att en snöklädd balansbom också är skoj!

Och detta ledde till ett riktigt, riktigt bra träningspass! Där jag och Råttan hade roligare än på länge ihop med balansbommen.  Lille Rasken var naturligtvis fast övertygad om att detta var livsfarligt, ungefär lika farligt som den nya typen av balansbom som han stötte på på husdjursmässan... Men, efter att ha tittat på mamma en stund började han skälla och ville testa och mot slutet av träningspasset galopperade han!

Klistrar in ett par mobilfoton som jag tycker säger en del om mina djurs olika personligheter.

/Mija

Mija har flera uppdrag inom SBK... så presenterades jag när jag skulle tävla på MyDog. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Även om den lilla droppen egentligen inte hade någon särskilt stor betydelse. Men det är väl ofta så, någon detalj får en att vakna upp?

Jag har numera officiellt avgått ur SBKs centrala agilitygrupp.

Det var inget lätt steg att ta. Jag gick in i det hela med ett antal mål och visioner och jag är rätt så bortskämd med att nå mina mål åtminstånde. Nu blev det inte så. Men kloka vänner har fått mig att inse att ibland kan man vara jävligt nöjd med att ha kommit en bit på väg.

Faktum är att det är otroligt mycket mer ordning på landslagsverksamheten nu än när jag började i varje fall. Och det jag inte kunnat bidra till att få ordning på har till stora delar varit utanför min kontroll. Så enkelt är det med det. Den officiella anledningen finns i C-AGs protokoll 1/2010, under §5:

Det är ingen hemlighet att jag tycker SBKs kansli gör ett väldigt dåligt jobb med agilityn. Givetvis är det kansliets lednings fel. Och detta är den absolut största orsaken till att jag lägger av. Jag orkar inte kommunicera med folk som sviker löften gång efter annan. Jag blir för arg, helt enkelt.  Och det är en otrevlig känsla.

Jag skrev ett inlägg på agilitylistan igår som jag fått mycket reaktioner på. I det inlägget skrev jag bland annat att jag ångrar att jag tog uppdraget i centrala agilitysektorn från början. Och det är sant som helhet. Men jag har lärt mig mycket, blivit mindre naiv och mindre godtrogen. Och jag har träffat jävligt mycket bra folk. Jag vill faktiskt påstå att ALLA förtroendevalda jag träffat på vägen är intressanta människor som gör ett bra jobb!

När jag skrev inlägget på agilitylistan var det en ganska spontan reaktion på Eriks, mannen bakom "Agility Manager" (SBKs nya tävlingssystem) mail där han skrev:

"Detta [att det egentligen inte är honom man vill åt] ändrar dock inte det faktum att jag får en släng av sleven samtidigt. I första hand vill jag vara agilityförare i detta sammanhang och när jag går in på tävlingsplan vill jag ha fullt fokus på mig själv, min hund och vår uppgift. Inte tänka "nu sitter dom och tänker att där är han som gjort alla starter 10 kr dyrare". Jag vill helt enkelt inte riskera att förstöra agilityn som hobby. Samtidigt så hade jag och mina kollegor sett väldigt mycket fram emot att utveckla detta system, så känslan är naturligtvis kluven."

Detta träffade mig verkligen rakt i hjärtat.  Efter en helg i blåsväder satte Erik fingret på det som, har jag insett, många av oss centralt förtroendevalda känner - kluvenheten mellan att vilja göra saker bättre och hur mycket skit man är beredd att ta för sina helhjärtade försök att göra agilityvärlden lite, lite bättre.

Personligen har jag faktiskt aldrig brytt mig om vad folk tänker om mig. Om de har ihjäl eller klär av mig i sina fantasier kan faktiskt kvitta. Bara de inte säger eller antyder något. Eller går till handling. Som den där lilla människan som slog mig i ansiktet på Stockholms Avdelningens KM i agility.

Det rasslade till i inkorgen efter det där inlägget på listan. Och det värmde.  Det verkar som att folk kan relatera till det där "vad andra tänker om dig" på något sätt. Förutom att det värmde förvånade det mig också, jag trodde detta att jag brydde mig så mycket om att folk inte lät mig fokusera på mitt på tävling var en sak som hörde till min knepiga personlighet (som att jag inte klarar av att folk skrattar åt mig på träning).

Jag låter ett par av de offentliga kommentarerna på listan stå som exempel:

"Mija!
När du kommer in på banan ser jag knappt dig. Jag tänker absolut inte nåt i stil med "Där kommer hon som...." Nej; "Oh, där kommer Råttan!"
Jag vet att du har fler hundar, men Råttan är bäst!" [...]

(Berit Lönnerstam)

[...] "Men jag lovar dig att när jag ser dig på planen eller utanför, så tänker jag alltid, "Tänk att hon orkar och kan så mycket! BÅDE på tävlingsplanen och med arbetet inom agilitygruppen." Så tänker jag med alla dem jag vet har tunga och krävande uppdrag för att styra agilityn i Sverige, på central nivå, på distriktsnivå, på klubbnivå. Det gäller även alla dem som drar stora lass med att arrangera tävlingar och helt enkelt tillmötesgå behovet som finns hos den stora massan. Ni är helt enkelt vardagshjältar för mig!"

(Marie Hansson)

Det finns gott om vardagshjältar i agility-Sverige och inom SBKs centrala orgainsation. Tyvärr uppmärksammas alltför få av dem för något annat än de fel de gör. Vilket kan anses konstruktivt. Men... eftersom många av oss drivs av viljan att se saker och ting fungera (för något annat får vi inte, när jag började hade vi en tusenlapp per år i arvode, men den drogs in) har vi redan fått vårt straff när det inte gör det.

Glada hälsningar Mija